läsdagboken

Det ska väl sägas att jag kanske inte riktigt är i rätt målsgrupp för vad denna bok riktar sig mot. Jag är ändå 22 år och har haft mens typ 10 år nu, nästan halva mitt liv, så jag vågar påstå att jag vet en del om det. Men trots det, och trots att boken är mest till för de som inte fått mens än eller de som inte haft det så länge, så lärde jag mig nya saker.

Jag har en vän som för ett tag sen fick reda på att hon hade endometrios, någonting så är ganska vanligt och inte behöver vara något farligt men som är bra att hålla lite koll på. Det var ungefär vad jag fattade av det hon förklarade för mig. Jag förstod också att det hade något med äggledarna och att något fastnade där inne, men det lät så svårt och komplicerat att jag inte greppade vad det var.

Nu när jag läste om det i boken så blev det ”jaha, är det det hon har”. I mitt huvud hade jag målat upp en bild av äggledare som var som en tickande bomb som kunde sprängas när som helst. Men riktigt så dramatiskt är det inte, tack och lov, annars hade jag gått och varit skiträdd.

Om jag ska gå inte lite mer på själva innehållet i boken så tyckte jag att fakta delarna var riktigt bra. Som jag sa så lärde jag mig en del och fick mig att fundera på annat. Det jag inte tyckte var så underhållande var Henrys lite mer svamliga avsnitt där hon ofta upprepade sig. Jag har inte haft någon relation till henne innan boken och hade väl ganska dålig koll på vem hon är överhuvudtaget (viste att hon hade en vlogg och att hon var med på Mello någon gång, men inte mer än så). Men det kanske är just de delarna som kan hjälpa nya mensare att avdramatisera hela grejen med mens. Och det är ju det som är meningen med boken, kanske inte att ta in mensen i finrummet (eller varför inte) men att i varje fall ta in den i vardagsrummet.