läsdagboken

En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Originaltitle: -
Utgiven: 2012
Serie: -
Genre: Skön
Utläst: 160601
Betyg: 5/5

Denna utgåva
Förlag: Bonnier Audio
Översättare: -
Tryckt: 2012
Bindning: Ljudbok
Uppläsare: Torsten Wahlund
ISBN: -
Speltid: 10h 1min

Baksidestext (från Bokus)
Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom "bitter" och "grannarnas skräck". Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!
Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

 

---

Underbar gammal surgubbe, finns det sånna? Ja, Ove är en underbar gammal surgubbe som kan reta gallfeber på den mest sympatiska och samlade människa. Men det bryr sig inte Ove om, för rätt ska vara rätt. Man kan inte bara göra som man känner för, hur skulle då samhället se ut.

 

Men vad är det då som gör den här boken så bra? Jo det är ju de glimtar man får av Ove bakom den buttra-sidan, där man får se hur omtänksam och älskvärd han egentligen är. Som hans fru sa, Ove dansar på insidan. Och självklart att man får skratta en hel del. Så det här är en bok som alla borde läsa, eller som i mitt fall lyssna på. Och jag ska ha Ove i åtanke när jag har en helt omöjlig kund och hoppas på att den, bakom den där bittra fasaden, även har en mjuk-sida precis som Ove.

 

För övrigt så gjorde uppläsaren, Torsten Wahlund, ett grymtbra jobb. Alla karaktärer hade en "egen" röst så passade perfekt med deras personlighet. Betoningarna var på rätt ställen för att skapa en verklig känsla för boken, vilket är svårt att få om uppläsningen är monoton och livlös.