Jag ger dig solen

 
Jag ger dig solen
Författare: Jandy Nelson
Originaltitle: I’ll give you the sun
Utgiven: 2014
Serie: -
Genre: Unga vuxna
Utläst: 160828
Betyg: 4/5

Denna utgåva
Förlag: Gilla böcker
Översättare: Emö Malmberg
Tryckt: 2016
Bindning: Pocket
ISBN: 9789188279019
Sidor: 380

Baksidestext
Noah och Jude är tvillingar, bästa vänner, och olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen i sitt skissblock än leva i den, medan Jude kastar sig ut i de högsta vågorna tillsammans med surfkillarna. Alla ill vara Judes vän, inge vill vara Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får Noahs kropp att vibrera. Men då inträffar det otänkbara – en tragedi som slår tvillingarnas liv i spillror. Och allt förändras.
Tre år senare pratar tvillingarna inte längre med varandra. Noah har slutat måla och Jude har blivit en ensamvarg. Jude försöker ställa allt som gått fel till rätta, vilket sammanför henne med en excentrisk skulptör och en kille med världens krokigaste leende. Ett möte som kommer vända tvillingaras liv upp och ner, igen.

Första meningen
Det är så här allt börjar.
 

Det är något speciellt att läsa om syskonrelationer. Det kan vara så mycket hat mellan syskon men endå så mycket kärlek. Och att de måste umgås, trots att de ligger i krig med varandra. Det är precis ett så det är för Noah och Jude. De har alltid tävlat och jämfört sig  med varandra i allt. Allt från att dela upp världen till deras föräldrars kärlek. Men det är först när mamma verkar ha utsett en favorit som avundsjukan verkligen börjar sjuda mellan dem.
 
Vi får växelvis läsa ur Noahs och Judes perspektiv, Noah i 13-14 års åldern och Jude när hon är 16 år. Vilket är ett format jag är lite extra förtjust i. Jag tyckte nog lite mer om Judes delar än Noahs, men jag tror att det var för att hon var lite knasigare och att hon försökte fixa allt medan helvetet brakar lös i Noahs delar.

Även fast det var en ganska originell historia så lista jag hyfsat snabbt ut ungefär hur det skulle sluta, men vägen dit var aningen mer dramatisk än jag hade trott. Jag läste den på rekommendation av en kollega som ansåg att den var helt fantastisk och att alla känslor spelades ut. Jag ser faktikt inte riktigt storheten i boken. Absolut så tyckte jag att den var bra, väldigt bra faktiskt, men inte såå bra. 

Kommentera inlägget här :