Författare: Lucy Dillon
Origialtitle: Walking Back to Happiness
Utgiven: 2010
Genre: Skön
Utläst: 140513
Betyg: 2,5/5
Denna utgåva
Förlag: Forum
Översättare: Marianne Mattsson
Tryckt: 2012
Bindning: Inbunden
ISBN: 978-91-37-13708-7
Sidor. 428
Baksidestext
Efter att Juliet har förlorat sin man, Ben; isolerar hon sig och tillbringar dagarna hemma framför teven. Hon försöker följa råden i olika självhjälpsböcker men livsglädjen vill inte infinna sig. Först när mamma Diane lyckas locka ut sin dotter på hundpromenader börjar det hända saker. Utan att veta hur det gått till, har Juliet plötsligt ansvar för hundar, katter och krukväxter i grannskapet.
Att renover huset verkar ha samma terapeutiska inverkan på Juliets liv. Med hjälp av Lorcan ,en god vän till den stökiga men trevliga rockmusikälskade storfamiljen i huset intill, tar Juliet tag i ett rum i sänder.
Hennes syster Louise, däremot, behöver inte renoovera sitt hus. Hon har ett drömhem och lever ett på ytan perfekt liv, men saknar gemenskap och värme i sitt äktenskap. Systrarnas vägar korsas under jakten på lyckn och en viss person kommer att spela en alltmer avgörande roll i sammanhanget.
Första meningen
Ben och Juliets jack russell hette Minton, för på vägen till hundstallet hade Ben hört ett dåligt skämt på radion, om en hund som hette Minton och som svalt en fjäderboll.
Jag tyckte inte alls särskilt mycket om den här boken. Själva historien var okej, men jag störde mig något fruktasvärt på att Dillon skrev ut precis allting som att jag som läsa är dum i huvudet och inte förstår annars.
Som det här tillexempel: -"Kom igen, släpploss", sa Peter som misstog hennes tvekan för moderlig omsorg om Toby som de lämnat hos Diane tidigare på kvällen. "Din mamma tycker bara att det är roligt att Toby stannar tills i morgon. Här, ta en titt i drinklistan. Vilken är husets special?"-Varför har hon ens med det med morderlig omsorg överhuvudtaget. Jag menar vi vet att deras äktenskap inte är det bästa så varför inte låta läsaren lista ut det själv, lek lite med undertonerna och förmedla en känsla utan att skriva ut den på pappret.
Om Dillon hade tagit bort all den onödiga beskrivningen skulle boken blivit åtminstonde en fjärdedel mindre och betydligt behagligare att läsa. Nu kanske jag inte kan lägga allt det på författaren, det kan även vara så att en del av det uppkom i samband med översättningen. Jag tycker bara att det var synd oavsätt vem som rent faktiskt skrev det.
